Min berättelse

Att födas med en rörelsenedsättning och sedan inte fullfölja gymnasiestudier brukar nästan alltid resultera i ett marginaliserat bidragsberoende liv.

Men inte denna gång…….

Jag föddes 1971 i Ljungby, Sverige. Av oförklarliga själ hade jag ett aktivt växande hemangiom (godartad tumör) både lokalt på ryggen och inuti kotpelaren. Läkarna hoppades att det synliga hemangiomet på ryggen skulle vara det enda bekymret för mig, men när mina ben slutade röra på sig vid tre månaders ålder förstod de att problemet var större än så och att det var dags att operera med fokus på att rädda det som räddas kan. Min inkompletta paraplegi th7 var nu ett faktum.

Min uppväxt skedde i Växjö under 70- och 80-talet i ett hem där det rådde så gott som ingen särbehandling av mig gentemot mina syskon. Här ställdes det krav och tilldelades ansvar samtidigt som jag gavs frihet att på egen hand testa mina fysiska och psykiska muskler. Mina föräldrar såg till att jag fick chans att prova på alla möjliga idrotter och hobbys och min delaktighet i familjens aktiviteter var alltid självklar.

Mina föräldrars förhållningssätt till mig har varit helt avgörande för min förmåga att kunna skapa min egen lycka i livet. Det gäller väl alla, skulle man kunna påstå men jag vill hävda att där finns en stor risk för barn som föds med en rörelsenedsättning blir särbehandlade på områden så som; att få krav ställda på sig, tilldelas ansvar, aktivering och tillåtas frihet. En särbehandling som försvagar en individ som senare i livet kommer behöva vara flera gånger starkare än de barn som inte har någon nedsättning för att kunna skapa sin egen lycka eftersom vi lever i en värld som fortfarande har långt kvar när det gäller att tillhandahålla lika förutsättningar för alla. Ord kan inte beskriva den tacksamhet jag känner till den start i livet mina föräldrar gav mig.

Jag var integrerad i så gott som alla sammanhang, något som var ganska nytt på denna tid och rullstolar för barn fanns inte. Istället fick jag använda mig utav andra spännande konstruktioner för att ta mig fram tills en dag 1981 då Karsten Inde gav mig en sportrullstol i aluminium som han hämtat hem från USA. Märket var ”Stainless racer” och coolhetsfaktorn var total.

Tiden innan LSS lagstiftningen kom till 1993 var en tid där det fanns mycket övrigt att önska inom svensk rehabilitering. I många fall var det upp till individen själv att skapa sin egen lycka och på slutet av 70-talet, i detta tuffa klimat, bildades en ideell förening som hette Rekryteringsgruppen. Denna förening hade ursprungligen till syfte att försöka rekrytera individer till handikapp-elitidrotten med hjälp av en förebildsprincip. Särskilt stor andel av deltagarna blev inte elitidrottare men man såg oerhörda framsteg rent självständighetsmässigt hos de som deltog och spann vidare på detta resultat. Modellen blev aktiv rehabilitering med idrott som medel och upplevd kunskap som pedagog. Kraftfullt och effektivt. Självständighet höjdes och allt skulle göras möjligt oavsett utmaning. Tekniker utvecklades och rullstols-konstruktionsidéer löste av varandra. Att kunna köra rullstol upp och ned för trappor, åka transsibiriska järnvägen osv – allt skulle gå.

Det rådde en frihet i detta mindset och en viss anarkistisk punk-anda då man var besviken på att samhället gjorde för lite för att förändra vårt utanförskap och därför gick vi vår egen väg utan att fråga om lov. Ett litet fxxk you till konventioner och ordning. Vad vi inte förstod var att kroppen inte är gjord för att sitta i rullstol utan den är gjord för att gå. All denna gränslösa aktivering hade en baksmälla för många 20 år senare då utslitna axlar och andra förslitningsskador kom knackades på dörren. Problem som kunde undvikits ifall vi insett att vi visst behöver hjälp lite då och då.

Mitt totala fokus som ungdom gick åt mitt musikintresse. Jag hade visat stor talang inom många idrotter men dragningen till musiken var starkare och här fick jag mitt känslomässiga utlopp. När man växer upp med en funktionsnedsättning tvingas man till tålamod och känslomässig kontroll. Detta tror jag är en ren överlevnadsinstinkt som kickar in för att orka med påtvingade existentiella frågeställningar, smärtsamma vårdupplevelser och utanförskap i en värld bland unga där funktion och yttre attribut har företräde. En stor risk är att vissa känslor låses in i ett rum med 47 000 lås och detta slår ner även på de känslor man faktiskt vill ha. Musiken blev min känslomässiga ventil och satt i förarsätet i mitt liv fram tills slutet på 80-talet. Mitt band blev tvunget att upplösas av olika skäl och jag hade svårt att hitta plats i ett något annat band samtidigt som biljard hade börjat bli en mer och mer vanligt förekommande fritidsaktivitet. En aktivitet helt i linje med min rock ´n roll image och som från allra första början introducerades till mig av min far som tog mig för att se ”The Color of Money” med Paul Neuman och Tom Cruise.

Av en slump råkade biljardhallsägaren i Växjö just då vara ingen mindre än – Jörgen Sandman. En av de mest betydelsefulla politiska profiler biljardsporten haft och som var med och bildade både Europaförbundet och Världsförbundet där han senare satt som president i nästan 20 år. Vårt samarbete och det faktum att Jörgen en gång om året lyckades attrahera hela världseliten till lilla Växjö för att spela hans tävling ”Challange Cup” öppnade ögonen på mig till att kunna se all den skönhet denna nervpåfrestande, precisionskrävande och kreativa lösningsutmanande sport har att erbjuda. Med andra ord – JAG VAR FAST!

Biljard började mer eller mindre uppta hela min vakna tid. Studier, relationer, ja allt blev lidande för mitt idrottsintresse. När min mentor, Jörgen, flyttar utomlands beslutar jag mig för att hitta ny näring och flyttar med ett par kompisar till Stockholm där förutsättningarna är som störst för att kunna utvecklas. För att finansiera mitt intresse övertalar jag ägarna till Stockholms bästa biljardhall till att låta mig köra kurser för nybörjare samt hålla i juniorträningar mot att jag fick behålla kursavgiften och spela gratis. De såg mervärdet i mitt förslag och sa ja. Jag gjorde också en överenskommelse med den största biljardleverantören om att ”sponsra” mitt internationella tävlande mot att jag gjorde administrativt jobb för dem. Jag hade nu skapat förutsättningar till träning och tävling.

Jag slog igenom när jag vann det första officiella EM:et i rullstol som någonsin hållits. Året var 1993 i Berlin. Året därpå vinner jag inofficiella VM i USA där jag slår den omtalade Aaron Aragon i finalen. Jag vinner nästan allt jag spelar i rullstolsklassen fram tills 2002 då Jouni Tähti kliver in i biljardcirkusen och efter det har de flesta EM- och VM-guld hamnat i vår gemensamma ägo. 2003 blir jag officiell världsmästare i Christchurch Nya Zeeland och efter det har jag lyckats vinna historiska fem gånger till. Värt att tillägga är att även om där finns väldiga nackdelar med att spela biljard sittandes jämfört med ståendes, har jag lyckats utveckla ett spela som har en högsta nivå som är jämförbar med vilken gående som helst och i enstaka matcher har jag också slagit så gott som alla i landet. Min lägsta nivå däremot, på grund av mina förutsättningar, är inte lika hög som de gåendes och det är den som är den viktigaste att kunna hålla hög om man vill tillhöra den gående världseliten. Min bästa placering i ”vanliga” SM är bronsmedalj.

Under åren har jag lyckats hitta på olika sätt att försörja mig på min idrott. Jag har inom ramen för utbildning och underhållning utvecklat program och koncept som attraherat företag och privatpersoner att investera sina pengar i. Bildat, förvaltat, köpt och sålt bolag i olika former. Mest populärt av alla idéer jag haft har varit mina företagsevents där en grupp i två timmar fått en instruktion, spelat en liten tävling och som avslutning på aktiviteten fått se en trickstötsuppvisning. Trickstötar är en typ av konst-biljard som upplevs som trolleri där man åstadkommer otroliga specialmoment ackompanjerat med en stand-up jargong. Detta koncept har jag själv levererat över 2500 gånger genom åren.

När jag blev förälder förändrades mitt liv mycket. Att stå och göra trickstötsuppvisningar på kvällarna blev ohållbart och jag hade redan flyttat mycket av mitt entreprenörsfokus mot att utveckla företagskulturer med idrottspsykologiska verktyg. När mitt andra barn kommer till världen flyttar vi ner till Malmö och köper hus. I Skåne bor resten av min biologiska familj. Jag säljer min andel i biljardhallarna och bildar ett nytt bolag som levererar prestationsutvecklingsprogram, föreläsningar och jobb-coaching (i samarbete med Arbetsförmedlingen).

Jag har vid sidan av denna verksamhet börjat engagera mig i politiskt förändringsarbete för personer med funktionsnedsättning. Känslan av att vilja göra en skillnad tar form och har sitt ursprung i den tacksamhet jag känner för det liv jag har fått chans att skapa. Jag utvecklar en projektidé som har till syfte att öka anställningsbarhet hos rörelsenedsatta (som idag är skrämmande hög). Denna ambition för mig samman med idrottsföreningen FIFH som önskar att tillsätta mig som projektledare för ett annat initiativ som heter ”Rullstolsakademien”.

Rullstolsakademien blir en succé där över ett hundratal individer i rullstol fick lära sig att bli mer självständiga tillsammans med sin rullstol. Energibesparande tekniker, hinderhantering, kosthållning, friskvård och sårförebyggande var de konkreta huvudämnena där stor tyngd också lades till att skapa rätt mindset – egen kraft. Omvärldsförståelse, normkritik och uppgradering av självbild vävdes in subtilt för att påverka detta. Resultatet blev oerhört positivt. Innan jag vet ordet av knackar hjälpmedelscentraler på dörren och vill ta del av innehållet för att bli stärkta i deras yrkesroll. Jag sätter ihop en ordinatörsutbildning som sedan levererades i nästan hela Skåne under projekttiden. Mer och mer involveras jag i förändringsarbete och min upplevda kunskap speglas mot de teoretiska avsikter samhället bygger på och denna verklighets avstämning har en förmåga att avslöja var förändrande lösningar ligger. Mina perspektiv och erfarenheter täcker ganska många områden och detta leder mig till uppdrag från alla möjliga håll.

Det sätt jag valt att leva mitt liv på skiljer sig väldigt från andra i min situation och jag har fördjupat mig i vilka avgörande framgångsfaktorer jag haft som gjort mitt liv möjligt. Alltså hur blir man en person som har självkänsla, handlingskraft, mod och vågar följa sina drömmar i en värld där man egentligen inte har en självklar plats eller förutsättningar som uppmuntrar till detta. Ett arbete jag gjort tillsammans med kompetenser från expertmedicin, universitet, högskola och andra brukarorganisationer och detta arbete har hjälpt att förtydliga vilka mekanismer som är i spel och i vilken ordning de bör prioriteras. En kunskap som, beroende på behovet jag förmedlar via föreläsningar, workshops, kurser, etc. Förhoppningen är att genom kunskapshöjning, förändra synsätt/värdegrund och på så sätt skapa hållbara förändringar i ramen.

Min förhoppning är att om tio år kunna se att mitt engagemang gjort en skillnad och att min tacksamhet över att jag fick så gynnsamma förutsättningar till att kunna bli en framgångssaga också skall kunna komma andra till användning.

Sen vill jag såklart också vinna ett 7:e VM guld. ;)