En person med funktionsnedsättning är en ”normal” person som, mot sin vilja, lever i en kropp som har en begränsning i sin funktion. Få saker är så normala som att vara funktionsnedsatt. Detta något drabbar människor urskillningslöst oavsett: kön, religion, ekonomi, geografi, ålder eller sexuell läggning. Var femte svensk är funktionsnedsatt och förr eller senare blir vi alla detta på grund av hög ålder.

Det råder idag ett avstånd mellan personer med en funktionsnedsättning och de som inte har någon. Detta på grund av kunskapsbrist. Förhållningssättet kan på inget logiskt sätt försvaras och faktumet sinkar uppgraderingen av samhällsstrukturen kraftigt.

Samhället står i ständig förändring och idag finns där förutsättningar som gör det möjligt för personer med funktionsnedsättning att spela en helt annan roll än den de haft tidigare. Personer med funktionsnedsättning hade längre tillbaka i tiden svårigheter i att kunna utgöra en resurs i samhället och betraktades då istället som en utmanad grupp som behövdes tas om hand och kompenseras. Tack vare enorm utveckling inom teknologi, hjälpmedel, infrastruktur och avancerad vård har denna målgrupp tagit ett jättekliv från att vara en belastning till att vara en resurs men vad som står i vägen är att den gamla bilden till mångt och mycket lever kvar.

Målgruppen är i desperat behov av att ratificerade FN konventioner och funktionsrättsliga regerings mål verkligen blir konkret handling och inte bara teoretiska luftslag.. Förändringsarbete som i för hög grad bygger på teoretisk kunskap tenderar att sakna en verklighetsförankrad implementerbar plan. Konsekvensen blir att individen drabbas med en utebliven värdehöjning och samhället belastas rent ekonomiskt då målgruppens potential inte kom till användning utan istället ,marginaliserad, blev kvar i sitt stödberoende. En relation som utan tvekan är den dyraste av alla sorter. Debatten är het kring kostnader för målgruppen samtidigt som Myndigheten för delaktighets kommunuppföljning tydligt berättar hur mycket som kan göras bättre. Handlingar som skulle leda till besparingar.

För att teori ska bli implementerbar praktik behövs ”verklighets glasögon” – Upplevd kunskap.

Upplevd kunskap är en samordningscentral som ger en helhetsbild av hur alla aktörer som står nära en person med funktionsnedsättning, harmonierar med varandra. Den kan rangordna samhällsutmaningar och förklara vilken prioriteringsordning av åtgärder som har mest effekt. Dess perspektiv kan visa lösningar som teoretisk kunskap inte ser. Den stärker alla yrkesroller som har direktkontakt med den funktionsnedsatta om hur man når det gemensamma målet utan att förlora värdighet. Den hjälper personen med funktionsnedsättning till ökad självständighet och ansvarstagande med verktyg som direkt kan översättas till en vardag.

Jag är övertygad om att ifall alla kompetenser får plats vid planeringsbordet så kan vi förverkliga en framtidsvision som på allvar och med stolthet upprätthåller konventioner och frigör resurser.